|
I Svenska kyrkan brukar bikten anses vara till hälften ett sakrament. Officiellt brukar man säga att det endast är en präst, som är behörig att ta emot bikt, och prästen har ovillkorlig tystnadsplikt. Verkligheten fungerar emellertid sällan så enkelt. Frågan om vem som får ta emot bikt bör därför diskuteras och klargöras och besvaras av Svenska kyrkan. Vad säger Svenska kyrkan till en person, som inte är präst, men som möter personer i själanöd och behov av akut själavård? Det är inte ovanligt att t.ex. diakoner och ungdomsledare i sin gärning hamnar i själavårdande samtal och biktsituationer. Samma sak kan också hända vanliga förtroendeingivande kristna. Den hjälpsökande känner helt enkelt förtroende för denna speciella person och vill för denne avlägga bekännelse och få tröst av tillsägelsen om syndernas förlåtelse. Vad menar Svenska kyrkan att den tillfrågade personen skall säga till den hjälpsökande? Ska man svara: "Tyvärr, du får inte säga något till mig, utan du måste söka dig till en präst"? Med risk att det aldrig blir något själavårdssamtal av. Hur ser Svenska kyrkan på den gamla lutherska uppfattningen att envar levande kristen kan vara en Kristus för sin broder och säga till honom: "Var vid gott mod, dina synder är dig förlåtna"? Med hänvisning till ovanstående hemställer jag att ombudsmötet beslutar begära att SFRV:s styrelse verkar för att denna fråga diskuteras och får ett klargörande svar. Luleå den 16 juni 1998 Birger Palo
|
